eriikannilsson

det är märkligt när man en dag inser att någonting gick fel på vägen, oavsett hur stort eller litet det är. Det värsta är att man inte kan urskilja var det började gå snett, det fanns ingen chans att förhindra det. Och det är det som skrämmer mig. Men jag antar att det är där vi är idag och det är härifrån vi får ta allt nu. Och idag borde jag ha en massa random ord i mitt huvud men alla tycks vara försvunna, men jag är beredd nu. Jag ska sluta tänka fel och börja se till att vi blir som vi igen.

Känns som det inte ens finns någon mening att kämpa
om du endå kommer att lämna mig inom kort.