eriikannilsson

Jag kan ha räknat sekunderna som gick mellan ljusets och åskans dån. Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick om du var påväg hit eller ifrån. Det tysta ekot är som ett slag för sig. Det kommer ensamt, om det är nåt att ha. Du springer aldrig ifatt, när jag väl är där. Jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här och det är nu det är för sent att säga som det är. Vi testar nya vägar som aldrig tycks ta slut, vi har försökt att fånga de andra men aldrig nått ut, jag vill inte ge en sista chans så jag säger det rakt ut.
Så blunda hårt och se dig omkring så kanske du vaknar upp en morgon med en lust att se något nytt och att känna nånting helt annorlunda igen, för det är så som jag gör. För den dag då du slutar vara allt du är, men fortfarande är allt som är du. den dagen kommer du vara med mig.

Jag lovar du betyder nånting och du orkar ta dig igenom det här du räcker till, så var den du är. Du vet du kan förändra allting om du så vill. Jag är din vän och vi lär oss av varann. Allt som är och allt som varit, allt vi tänkt och allt vi drömt som sprack på smådetaljer som man glömt. Jag trodde att jag visste vad jag ville men vafan jag  trodde fel. Så mina nära och kära håll era huvund högt för jag älskar allt ni gör, och allt man kan begära.
Jag vet att du gav mig all din kärlek utan krav på motprestation men se vad fel allt kan gå. Det var då som nu till sist och för alltid jag sa farväl.